Skriker rakt ut!

Vad kan man säga, gårdagen fick mig att öppna ögonen. Gav mig mer än den kanske borde ha gjort. Sa en del saker som rörde om lite i grytan. Kanske inte var det smidigaste jag gjort men jag behövde få det sagt kändes det som. Nu kan jag inte mer än hoppas att det inte förstört mer än det gjort nytta. Vill absolut inte förstöra något.
 Vill ta små steg frammåt. Fram mot den fina, vackra och ömtåliga... Kärleken.

 Måste oxå lära mig att skynda sakta. Vissa saker måste få ta sin tid... Vissa behöver lite hjälp...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0